Blogg Birgit Hansson www.skillingaryd.nuStartsidan för blogg

OBS! Detta är äldre blogginlägg för Birgit. De färska finns här

Birgit Hansson
Ekhult, Tofteryd


Bosatt i Ekhult,Tofteryd sedan 1 juli 2006. Är en pantertant och sambo med Schnauzerholmens Mufaza. Gillar livet på landet, naturen, min dator och stekt fläsk med löksås. På denna länk finns mer om mig och min vardag, för den som vill.
28 oktober 2009

Problemlösningar

Nu är de flesta eventuellt uppkomna problem i framtiden undanröjda. Askens avskakade löv är ihopräfsade och bortforslade varvid risken för mögelskador på gräsmattan eliminerats. Vidare så har det i min kropp inympats grisvaccin så nu kan jag ta upp kampen ifall det kommer en invasionsattack från virusar.

Efter långt och moget övervägande bestämde jag mig för under gårdagen att bege mig åstad, utrustad med kratta och skottkärra och ge mig i kast med den lövbetäckta gräsmattan. Tufft var det och trögt gick det då mina lungor inte längre är utrustade för dylika ansträngningar. Plötsligt stod han där, grannen/husvärden, utrustad med kratta och presenning! Nu försvann alla löv i ett nafs och jag fick lära mig nåt nytt igen. Man ska ha pressening och inte skottkärra när man ska forsla bort nedfallna löv! Och så blev jag varse en sak till. Här råder minsann ingen Grannfejd så här finns inget för Aschberg att göra TV-program av.

Efter utfört arbete med lövbortforsling var det så dags att eliminera risken för virusinvasion av den så länge omtalade och debatterade svininfluensan. Tillsammans med min väninna begav vi oss åstad mot närmaste vårdcentral för att där bli besprutade. Då vi båda tillhör riskgrupperna var vi mer eller mindre kommenderade till att få detta åtgärdat och nu är det gjort. Enda påminnelsen om detta, än så länge, är en något ömmande överarm men jag tror jag överlever...

Eftersom det tog cirka två månader att komma till skott med lövräfsning kanske det är dags att börja planera och tänka på julstädning. Dylika åtgärder kräver numera långvarig och noggrann planering för att sedan åtgärdas i de sista skälvande minuterna.
17 oktober 2009

Från min sida sett...

...har inga stora händelser ägt rum under den vecka som strax passerat. Lite snöfall, lite regn, en del blåst har ägt rum på väderfronten. Från skogsområderna har man hört en och annan knall, fälld älg eller traktor eller annat som rört sig förtäljer inte historien. Efter vad jag har fått mig berättat så har det genom året varit vana jägare i den här bygden så något annat än djur har det aldrig skjutits på. Men från de trakter jag har mina rötter har det hänt att älgarna sprungit omkring i skogarna iförda röda toppluvor och/eller organefärgade västar. Om man nu får tro de tidningsrubriker som flödat denna tid på året.

På Uljeshultsskogen har ett av jaktlagen fällt 5 av skogens kungar och en lillprins. Rapporten har jag fått av den lille skogsmulle-hundens matte som äger marken där denna jakt pågått under veckan. Med i jaktlaget har befunnit sig våra hundbröders uppfödare. Med som åskådare har hustrun även befunnit sig. Dock gjorde hon ett break en av dagarna och kom hit till oss, medförande den väskan vari döljer sig en del pälsvårdsattiraljer.

Dessa attiraljer användes till att förvandla min pälsbolls-liknande sambohund till ett stiligt exemplar av en dvärgschnauzer. Så nu går det att skåda vad som är fram och bak på honom ett tag igen. En aning sämre börjar det bli med hans matte men...

Den största händelsen i mitt liv den senaste tiden är väl den som inträffade förra lördagen. Då vankades det surströmming i en av granngårdarna här! Vi var ett gäng entusiaster som träffades för att avnjuta denna delikatess. Dock torde en del som passerade huset kunnat få för sig att värden för kalaset hade ramlat i på sin arbetsplats, det vill säga, av lukten att döma, då en del tycker det har en viss likhet...
7 oktober 2009

Borttappat

Nu har jag varit slarvig igen. Den här gången har jag tappat bort en hög med goda föresatser. Sådana samlar jag på mig nästan varje kväll men på morgonen är dom helt omöjliga att hitta!

I över en vecka har jag nu varje kväll planerat för nästa dag och hur jag ska förvalta dess timmar. Morgonen kommer men då hittar jag som sagt inte en enda av dessa föresatser. Å andra sidan har jag inte gjort några större ansträngningar att leta efter dom heller.

Då jag sedan den dag jag gick in i den nya fas i tillvaron som pensionär och drabbades av en kronisk åkomma som satt sig i ryggraden har jag inte uträttat så mycket. Åkomman
heter Latmask och mot den finns tydligen inget botemedel. Man får bita ihop tänderna och passa på de dagar och stunder då det uppstår en tillfällig lindring.........

Mina nu uppkommande föresatser är att jag borde befinna mig utomhus och därstädes se till att snygga till utanför huset innan snön kommer. Har en del kantgräs som behöver trimmas, rabatter som behöver ansas, ogräs bör förpassas till komposten etc; etc;

Om en stund, när morgonkaffet är urdrucket, nyheterna kollade och hunden rastad ska jag göra en ny kraftansträngning och se om jag kan hitta föresatserna någonstans i skrymslerna här.
30 september 2009

Det tar tid

Att försöka få hjärnan att fungera som den ska tar allt mer tid i anspråk har jag upptäckt. Huruvida det är tomt eller för trångt däruppe i minnesarkivet har jag ännu inte kommit underfund med. Det enda jag gläds åt är att min hjärna är iallafall väldigt aktiv. Den arbetar ständigt och det är mer än jag kan säga om resten av kroppen...

Nu har den sedan igår förmiddag varit fullt upptagen med att försöka komma underfund med vad datumet 5 oktober har för betydelse i mitt liv. Var nämligen på ett möte igår om en kommande aktivitet jag ska deltaga i och som ska starta just den 5 oktober. Då satte verksamheten hos personalen på huvudkontoret igång. Dom har arbetat febrilt med att komma på en godtagbar lösning på problemet.

Även nattpersonalen kallades tydligen in för jag vaknade i morse en aning skärrad då jag under nattens gång blivit utskälld på grund av utebliven närvaro där jag upplevde en obehagskänsla eftersom jag inte hade den blekaste aning om vad jag uteblivit ifrån! Freud jag saknar dig ibland!

Under denna dags första vakna timmar har det varit lugnt där uppe i huvudkontoret men så helt plötsligt började det arbetas med gårdagens problem igen! Fram med almanackan som visade en notis om en 3-årings födelsedag men det ringde ingen klocka ändå. Efter en fikapaus under tidningsläsning på nätet fixerade synorganen blicken på en notis om TV3 och en viss fågel som varit pressens guldfågel en tid. DÅ reagerade en av de anställda och skickade ett sms till de övriga. Måndag den 5 oktober startar TV-serien Livet i Fagervik en andra säsong! DET är det viktiga som ska ske det datumet och som näst intill skapat huvudvärk!

Äntligen kan personalen få en behövlig stunds vila innan nästa världsproblem dyker upp och som det till varje pris måste hittas en lösning på...
23 september 2009

Utlandsresa

Nu har jag varit i utlandet! Närmare bestämt i Danmark. Jag förmodar att Skåne fortfarande
hör till Sverige för där har jag också varit. Visserligen blev jag lite vilse i tillvaron då förflyttningarna gick så snabbt så jag tappade kontrollen över var jag befann mig!

En väninna från Vaxholm kom nerdimpande här den 12:e och den 14:e gjorde vi en gemensam resa med Swebus ner till Helsingborg där vi våldgästade en gemensam väninna. Anledningen var att jag skulle dit för att vara värdinnan behjälplig med att förbereda en kommande träff med ett gäng glada pensionerade datoranvändare som har en gemensam mötesplats på nätet.

Sedan tre år tillbaka har vi som tradition att en gång per år försöka samlas ett par dagar och träffas och ha kul tillsammans. I år var denna träff förlagd till Helsingborg. Men vår värdinna som är ett energiknippe till tusen hade det mesta redan klart och hade bestämt att vi, istället för att ”göra nytta”, skulle åka över till Helsingör vilket också skedde.

För mig, med ett förflutet i Dalarna och i Stockholm, var Helsingborg och Skåne beläget vid världs ände. Fattade inte att på två timmar och tjugo minuter med buss befann jag mig i Skåneland och kaoset i mitt huvud var total.
Nästa dag efter 20 minuters resa med färja befann jag mig i Danmark. Tro inte att min förvirring lättade utav detta!

Vår värdinna medförde sin bil och med den blev det en rundtur på Själland. Vår värdinna som är född i Helsingör blev en perfekt guide även i detta land och vi fick se och uppleva mycket vackert. Gjorde även ett besök vid Fredensborg och tänkte vi kunde blivit bjudna på en kopp kaffe men dom var inte hemma, det danska kronprinsparet, så vi fick nöja oss med eget medtaget sådant.

Stående på ”storgatan” i Helsingör, slickandes på en mycket god strutglass, undslapp jag mig hänfört ” Åhhhhh vad det är fint
här i Helsingborg”,varvid mitt ressällskap snabbt påminde mig om att jag befann mig i Helsingör.

Nästa dag befann jag mig på, i mitt tycke samma gata, blev stående och stirrade på en skylt ovanför en butik med en massa människor som passerade ut och in och utbrast häpet ” heter det Systembolag här i Danmark också”. Snabbt blev jag tagen ur den villfarelsen då mina vänner under skratt meddelade att jag befann mig i Sverige och i Helsingborg...

Men nu är jag, tack och lov, tillbaka i lilla Ekhult och här är jag numera hemtam.

11 september 2009

Möss och Människor

Veckans bloggrubrik har jag snott från en filmtitel med Gösta Ekman d.y. i titelrollen.
Men det är vad som finns i min del av världen.

Möss verkar jag ha gott om runt huset för en av grannarnas katt livnär sig tydligen genom att ha mina ”ägor” som arbetsfält.

I tidig gryning, då endast hon och jag är vakna, kommer hon småspringande utmed vägkanten, svänger in på infarten till min boning, stannar, tittar försiktigt mot huset, avvaktar kanske ífall hon skulle bli utskälld av min sambo. Detta är dock riskfritt för han är inte ”skällsugen” så tidigt.

Efter moget övervägande fortsätter så Sally in på min gräsmatta, fattar posto i närheten av slambrunnen. Sittande helt orörlig, envetet stirrande på ett och samma ställe. Efter cirka 5 minuter gör hon ett krumsprång en halvmeter upp i luften för att sen göra en störtdykning ner i gräset. Sen sitter hon där och intar sin frukost i lugn och ro och jag är befriad från möss-besök i garaget av den musen i allafall.

Människor har jag också haft besök av då och då. Den ena efter den andra har kommit för att vistas en tid i mitt enkla tjäll. Dom har dock fått vistas inomhus och fått ett helt annat kostintag! Nu så här i början av höstens intåg har jag gjort en sammanräkning och kan konstaterat att sommaren som gått har varit mycket givande vad besöksstatistiken beträffar.

Konstateras kan dock, vad besök anbelangar, att jag föredrar sådana av katten Sally och människor istället för möss!

3 september 2009

Klevshultspären och jultidningar


Så har det återigen snart gått en vecka. Denna vecka har det varit besök i byn. Hunden och jag har haft en dansk-norsk-svensk väninna här. Till hundens stora glädje så tog hon honom med sig ut på en betydligt längre promenad än vad han brukar få med mig. Och som grädde på det moset även en annan vägsträckning. Så nu är byn ”inmutad” från alla håll. Gud Nåde den hund eller katt som dristar sig till att tro att byn är deras! Den har min illbatting monopol på. Tror han.

De utsocknes besökare jag haft glädje av att fått ha inhyst under årets sommar har alla jublat över Klevshultspotatisen! Dom har aldrig tidigare ätit godare potatis har dom påstått. Även så gjorde ”skånskan” så den sistnämnde ska nog få en påse av mig när jag om en vecka återgäldar besöket.

Själv har jag inte tänkt så mycket på att potatisen skulle vara så mycket annorlunda än annan potatis. Däremot har jag lovsjungit Vrigstads ostkaka och Lammhults isterband. Dessa båda hade jag aldrig blivit bekant med förrän jag invandrade till bygda 2006. Ostkaka och isterband har jag avnjutit många gånger men då har dessa varit av annat fabrikat.

Nu har jag konstaterat att hösten och vintern är i antågande. Björkarna i byn har börjat få ett bladverk som skiftar i grön-gult-rött och falla till marken. I går kom ett av byns framtidshopp och medförde en katalog och beställningslista av årets jultidningar! Nu fattas bara att Linnerydsbonden kommer med traktor och kärra och hämtar hem sina tjurar som varit här på kollo under sommaren. När det sker då vet man bestämt att det snart kommer snö! Dessutom dröjer det nog inte
många veckor innan man på Ica ska trängas med ljusstakar, julstjärnor och tomtar.
26 augusti 2009

Tiden har bråttom

En del av människor brukar anklagas för att stressa genom livet. Men med tanke på hur fort tiden, dagarna och månaderna ilar iväg så är det inte så konstigt att folk har bråttom.

Nu återstår endast några få dagar på augusti månad och vi får börja planera inför kommande vinter och nästa vår och sommar. Sådana planer brukar så här års handla om funderingar över vilka vårlökar som ska inhandlas och planteras ut innan tjälen går i jorden. Tycker inte det är mer än någon månad sedan jag och mina vänner pratade om hur långt våren kommit...

Nåja, för min egen del så har dessa lökar, de senaste åren, legat kvar i garaget efter det att tjälen kommit... och jag kan knappast skylla på stress då jag inte har något att stressa för. Har förgäves försökt hitta en ursäkt varför det blivit så men kan bara konstatera att en blandning av glömska och lättja och slöhet är orsaken. Mitt motto i livet numera är ju ”jag skjuter gärna upp till i morgon det jag kan göra i dag”. Därför blir det som det blir.

Mitt största bekymmer är hur det står till med min sambo hunden egentligen. Har aldrig varit med om en hund som är morgontrött!
Själv sover jag sällan längre än till någon gång mellan 07.00–08.00 Mitt uppstigande medför endast en blick från ett öga, sen intar han min plats i sängen och försöker jag flytta på honom för att bädda så får jag en morrning till svar! Vid 10-tiden anser han att natten är över och då gäller det för mig att ligga i startgroparna och vara försedd med kläder och skor för då blir det bråttom att komma ut!

Efter att nu på morgonen tagit del av Gustav Sandgrens upplevelser i Israel så har jag upptäckt hur lite och vilka banala händelser vi har att oroa oss för i vårt land. Vi får bo var vi vill utan murar, vi får ha våra bostäder och trädgårdar ifred för våra grannar, (åtminstone är det så här i Ekhult) och passen kan ligga kvar i sina lådor.

Ack ja så olika villkor mänskligheten lever under.

 

19 augusti 2009

Så var det dax...

I morse såg jag dom. Två av byns framtidshopp. Med hängande och dinglande skolväskor knallade dom iväg mot skolbussen för vidare transport till nya Tofthagaskolan. Visserligen såg jag skymten av släpande fotsteg men det var nog inte av sorg över skolstarten.

Nostalgin gjorde sig påmind och jag minns hur spännande första dagens skolstart varje hösttermin var. Man skulle ju börja en högre klass vilket var väldigt viktigt och spännande och det bevisade, om inte stor studiebegåvning, så ett bevis på att man blivit äldre. På den
tiden var även sådant väldigt viktigt. Ack ja, men man ändrar sig med tiden på den punkten.

Tre gånger var jag med om skolhusbyte. Dock fick jag aldrig uppleva någon nybyggnad. Vårt byte berodde på att bygdens skolor var fördelade genom att småskolan, som klasserna 1–2 hette då var i en byggnad för sig. 3 och 4:e klass var inhysta i ortens IOGT-lokal och dit hade vi cykelväg för ny var vi ju ”stora” och kunde förutom cykla några trafikkunskaper.
Tror jag.

5 och 6:e klass var sen ortens största skolhus. Varför vet jag inte men det huset inrymde även en bostad för den ende manlige läraren vi hade. Tre skolhus och tre lärare. Så såg min skoltid ut.

Efter 6:an blev det dåvarande samrealskolan och där vimlade det av olika lärare och ”skolvägen” fick företas med skolbuss då den var belägen 2 mil hemifrån.

Ja, ja, minnena ramla över en. Föga andade man under sin skoltid att man en dag skulle sitta vid köksfönstret och minnas för att sen skriva en blogg om det!

10 augusti 2009

Åkka vicka...

...hade jag sagt om jag varit kvar där hemma i byn i Dalarna. men eftersom jag befinner mig utanför Dalagränsen så utbrister jag: Vilken vecka!

Detta utrop beror utav att i torsdags kom min käre broder med sin lagvigda, tvenne brorsöner varav den yngste med sambo, hit ner till ”min” del av världen. Detta var en stor prestation att dom lyckades få ut min bror genom grindhålet utan bedövning. De gånger han lämnat sin tomt däruppe i Mockfjärd, sedan han flyttade dit 1959, går nog att räkna på ena handens fingrar!

Men som sagt nu har dom varit här och upptäckt att jag inte flyttat till Världs ände så nu har jag löfte om ett nytt besök. Den här gången blev det kort men intensivt och Småland och inte minst Ekhult visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol hela dagen och en underbar sommarkväll. Vi kunde, till myggen och knottens glädje, sitta utomhus till långt in på småtimmarna. Att jag sen fått ägna mycket tid åt krafsande på kliande insektsbett tar jag med jämnmod den här gången.

I lördags var det sen dags för det, tillsammans med mina vänner, årliga besöket hos Klaradals Kloster, för att därstädes vara med om firandet av St Klara. Vi som kommer dit har alla med oss en anrättning av något slag och efter en Gudstjänst ute i det fria är det sen knytkalas i trädgården. Mycket stämningsfullt och många goda rätter att avsmaka. Dessutom var det ett strålande vackert väder.

Söndagen sen bjöd på starten av höstens engagemang i vårt Missionshus här hemma i Ekhult. Sång och musik av 4 av församlingens ungdomar förutom en sedvanlig Gudstjänst.

Så nog har veckan varit en givande sådan och nu får jag ”suga på karamellen” och lägga en del ljuvliga minnen i minnesfacket där uppe i hjärnan och hoppas att dom inte kommer bort i trängseln som råder där!
28 juli 2009

Krympande framtid

För ett par dagar sen så fick jag ett telefonsamtal från en av mina två kusiner. Denne ”yngling” har jag inte pratat med under en tidsperiod av så där 25–30 år.

Han ringde för att höra om jag var intresserad av en lunta pappir som berättade om mina rötter ända tillbaka till 1400-talet! Självfallet var jag intresserad då jag numera ägnar mig åt det tvivelaktiga nöjet av att gräva i det förflutna.

Det samtalet pågick cirka en timme och handlade mest om vår svunna barndom. När jag påpekade att vi börjar bli gamla kom han med en kommentar som låter betydligt bättre, nämligen ”näääää vi blir inte gamla det är framtiden som krymper”!

Han har alltid varit slagfärdig den gossen och numera räknas han nog som stans original däruppe i metropolen Ludvika. Finns nog ingen däruppe som inte vet vem ”Rädd Aktör”
på Ludvika-Tidningen en gång var.

För övrigt har det inte hänt så mycket här i ”bygda”. Största händelsen är väl att ”min” by fått en ny innevånare i form av en hund. Men å andra sidan reducerades byns djurbestånd för
ett par veckor sen då en av de fyrbenta trotjänarna flyttade till hundhimlen.

Själv har jag varit i grannbyn och med ägarens tillåtelse plockat körsbär på deras träd. Konstigt att dom får vara ifred för fåglarna men så mycket bär som det trädet har så märks det väl inte ifall fåglarna är eller har varit där!

Det är inte bara körsbär det är gott om. Det kommer att bli mycket rönnbär också men det är jag föga trakterad av. Förr sas det nämligen att blir det mycket rönnbär kommer vintern att bli snörik.

Och så vimlar skogarna av bär-&svampplockande människor. Själv föredrar jag att ägna mig år denna syssla på ICA eller Hemköp. Då behöver man inte kröka rygg och så är dom rensade och klara!
23 juli 2009

Hastighetsbegränsning...

...är det utmed vårt lands vägar. Tänk om någon av de styrande i samhället kunde införa detta även när det gäller tiden! Dagar, veckor och månader rusar fram som vettvillingar genom vår tillvaro. Man löper stor risk att ramla av i farten. Man vaknar på måndag morgon och vips så är det dags att lägga sig på söndag kväll...

För bara en kort tid sedan var det Nyårsdagen 2009 och nu har vi redan passerat halva juli, klarat av alla helger och snart har dom som har turen att ha arbete klarat av årets
semestrar och om bara några veckor är det dags för ortens framtidshopp att börja skolan igen.

Ett annat fenomen gällande tiden är detta med pensionsutbetalningarna. Med dom är det som med avlöningarna när man var arbetsför, som det så vackert heter, trots att tiden går fort känns det väldigt långt emellan dessa utbetalningar. Mycket märkligt.

Nog om detta. ”Klaga månde Electra” och nu fick hon hjälp av mig! Trots den snabbilande tiden så är det ljuvligt att leva och som en väninna har som sin devis ”det är härligt att leva för då får en si hur det går”.

Nu har min hund och jag haft besök av broder hund från den djupa skogen bortom Skillingaryd. Han var här i dagarna tre medan hans matte befann sig på Karlstens Fästning.
Inte som internerad utan för att införskaffa sig lite kulturella kunskaper.

Som vanligt var huset här fullt av hund. Överallt befann dom sig. På stolarna när jag skulle sätta mig, på golvet där jag skulle gå fram, i sängen när jag skulle sova och inte ens i husets ”nödutrymme” var det hundfritt. Men ville jag ha en stund för mig själv behövdes
ingen Norrlands Guld. Det räckte med att vifta med trim-kniven så var det helt plötsligt hundfritt!

Så där ja nu blev det en blogg denna vecka också trots idé-torka.

15 juli 2009

Blixt, dunder och överlevnad

Om åska tycker jag INTE! Midsommardagens åskväder över bygden skapade ett kabelbrott hos Telia, sa dom. Detta medförde att en del internetanvändare blev blåsta på tillgång, däribland jag. Fick genomlida två och en halv dag utan kontakt med yttervärlden. Om man bortser från vistelserna utmed byvägen, hängandes i snöret hunden har om halsen. Någon större kontakt skapade inte dessa promenader då regnet för det mesta öste ner och byn verkade i det närmaste obebodd.

Nåväl, en vecka varade tillståndet av total lycka med återknuten Internetkontakt. Sen brakade det till igen och alla sladdar fråntogs sin plats i ett ”hål i väggen”. Trodde jag. Det visade sig sedermera att troligen hade jag inte tagit ur jacket till modemet, bara yttersta delen som hör till telefonen, för när lugnet åter lade sig över nejden var jag återigen internet-kontakt-lös.

Sedan den 30 Juni har jag haft ett nära förhållande med Telia genom täta telefonkontakter. Efter att under två dagar tillsammans med kundsupporten fått fram ett konstaterande att felet fanns i mitt utslagna modem,inleddes en daglig väntan på att Kungliga Hovleverantören från Postverket skulle anlända med det efterlängtade modemet. Ingenting hände.

Det gick en vecka. Ny kontakt med Supporten som lät meddela att modemet var på väg.

Det gick en vecka till utan leverans. Ny telefonkontakt med supporten. Modemet var fortfarande på väg!?!

När tredje veckan nu inleddes utan modemleverans tog den ”lede” mitt själsliv i besittning så nu brakade det loss ett inre åskväder. Ringde upp supporten med förfrågan om hur man kan befria sig från vidare abonnemang så man kan byta leverantör. Någon som då uppenbarligen inte GÅR till kunderna med leveranser. Nu blev det fart och meddelande om att jag kunde bege mig till Telias butik i Värnamo för att därstädes hämta ut ett nytt modem på Telias bekostnad. Så skedde igår och efter en timme och 15 minuter hade jag återigen kontakt med yttervärlden.

Av detta har jag nu lärt mig att jag är en värdig kandidat till Robinson-programmen i konsten att överleva. För värre strapatser än att vara utan internet har jag svårt att tänka mig. Men å andra sidan sett så har jag nu mycket välstädade och överblickbara skåp och lådor. Så helt fel är det inte att ibland bli internetbefriad!

27 juni 2009

Dagar med variationer

Den senaste tiden har bjudit på variationer. Inte bara väderleksmässigt utan även i övrigt. Det hela tog sin början med midsommarfirande tillsammans med goda vänner som jag bor granne med samt besökare till de nämnda.
Under lugna, trivsamma förhållanden intog sill, färskpotatis och därefter kaffe och en smarrig jordgubbstårta.

Inte blev firandet av årets Midsommar sämre utav att man drabbades av ”valpsjuka” då en av besökarna medförde en 14 veckors labradorvalp! Dom är för goa alltså de små liven och denne valp beundrades och tittades på av både folk och våra egna hundar. De sistnämnda var en aning besvikna över att inte få komma nära den lille bara skåda honom från avskild sida genom galler. Detta beroende utav att valpen var nyvaccinerad. Men så fick vi andra komma tillräckligt nära om vi ville och det ville vi!

På midsommardagen var det sen dags att hissa flaggan och även om det nästan krävs en högskoleexamen för att få den att sitta som den ska så kom den så småningom i topp. Inte berodde det på mig att den hängde där utan att ”flamma stolt” det tillståndet orsakades av dom som bestämmer vädret, SMHI kanske eller en högre makt som såg till att det rådde totalt stiltje.

Men på kvällen blev det helt annat än stiltje. Ett rejält åskväder med skyfall i sällskap och som förorsakade ett strömavbrott tog över väderlekstjänsten. Nu blev man raskt förflyttad några sekler bakåt i tiden genom att i sterinljusets sken försöka lösa korsord. Något annat fanns det inte möjlighet till. Ingen TV, inget kaffe och vad värre var: ingen dator!

Att vara utan möjlighet att via Internet komma i kontakt med yttervärlden fick jag inte heller då jag tillhörde de som drabbades av Telias kabelfel som sträckte sig från söndag morgon till tisdag förmiddag. Jag vill lova att ett nervsammanbrott närmade sig med stormsteg men hann tack och lov inte bli fullbordat!

Något som definitivt inte riskerade att skapa nervsammanbrott var denna veckas fredagskväll. Tillsamman med två av mina goda vänner begav vi oss till Ivla utanför Södra Ljunga där vi bevistade ett Logmöte och fick lyssna till en fantastiks historia om ett människoöde som till sist visade sig få ett lyckligt slut. En historia som man har svårt att fatta att det kunnat hända under ens egna liv.

Att sen sommaren äntligen anlände till bygden gör inte senaste tidens händelser sämre. Dessutom lär det enligt SMHI bli ännu varmare under nästa vecka och även bli mera åskväder. Bäst att använda datorn flitigt medan man kan!
15 juni 2009

Inne ute eller ute inne...

Nu har jag blivit tveksam till om jag kan fortsätta mina promenader med hunden utmed byvägen och om jag över huvud taget har något i detta livet att göra. Funderingarna duggar tätt om jag är en värdig representant för landets pensionärer eller inte...

Vilken tidskrift man än får tag i så blir man uppmanad om hur viktigt det är att gå rätt??? Gå-stavar är bara ett måste för att man ska kunna gå rätt och effektivt, man ska se till att skaffa kosttillskott som ska göra allt bättre, man ska gå på yogakurser och man ska skaffa ett privat
apotek med allehanda medikamenter som bara är ett måste för att klara ålderdomen och sist men inte minst är det oerhört viktigt att man har rätt kläder, pannband och tandinplantat, att man har rätt möbler inomhus och att man tänker efter hur man ska göra med den kvarlåtenskap man inte har.

Förmodligen var det rätt i tiden att flytta hit till lilla Ekhult för här tror jag inte någon bryr sig om att jag klarar promenaderna genom att hänga efter hunden hållandes i det ”snöre” han har kring halsen, det lilla hår jag har kräver inget pannband, tugga maten kan jag utan inplantat och jag tror inte någon i byn bryr sig om vilka kläder jag har på mig. Huvudsaken är nog att jag har några...

Vad införskaffande av ett eget apotek så kanske det blir nödvändigt eftersom dom styrande anser att apoteken inte behöver finnas längre utan ska i fortsättningen drivas av den som så önskar.

Vid genomgång av veckans PRO-tidning gjorde jag upptäckten om att man som pensionär ska vara trendig inomhus också. Man ska ha, för att förebygga benskörhet, en massagestol á cirka 50.000 kronor och när man är färdigmasserad ska man flytta över till en annan specialstol med tillhörande fotpall. Denna ”bara-måste-ha-stol” får man för bara cirka 5.000 kronor och sist men inte minst så ska man skicka efter testamentsbroschyrer till forskning för diverse sjukdomar.

Ack ja, i fortsättningen är det nog bäst hålla utkik ifall det kommer en kontrollant för att se efter så man är en fullvärdig samhällsmedborgare.
6 juni 2009

Krafsande, Nationaldag och Valdag

Den gångna veckan skulle kunna ha varit den ”stilla veckan” för min del. Inget revolutionerande har inträffat i det här hörnet av världen. Men veckan började med ett evinnerligt krafsande. Detta beroende utav att jag på Pingstdagen var osedvanligt rejält omsvärmad!

Vid nedhalning av flaggan strax före klockan 21.00 nämnda dag blev jag flitigt uppvaktad av ett gäng knott eller ”brännare” vilket är etter värre än till och med knotten. Väl inomhus var jag glad över att slippa ha dessa elakingar inomhus. Men på Måndagen fick jag erfara nackdelen av att vara omsvärmad... Hela skallen var totalt invaderad av stora bulor, så har min kropp alltid reagerat mot mygg-knott-&brännar-uppvaktning. Mitt arma huvud, nacke och hals blev utsatt för ett evinnerligt krafsande då det kliade något infernaliskt och det var som en kullerstensgata. Först framemot onsdagen klingade det hela ut något sånär men fortfarande ömmar det efter nagelbearbetning.

Trots detta har jag idag, årets Nationaldag, återigen varit ute och hissat upp vår svenska symbol, den blågula fanan. Nu börjar den svaja så smått ser jag men i samma stund den kom på plats fanns det inte tillstymmelse till vind. Ikväll, när den skall halas ner, då kommer kepsen till användning och egentligen borde man ha en biodlarutrustning för dom är envetna de små blodtörstande rackarna.

I morgon ska man återigen göra sin plikt som röstberättigad medborgare. En någon kluven plikt för min del. Det vore ganska enkelt om det fanns någon av kandidaterna som tänker verka för alla de övrigas hjärtefrågor. Dom har ju alla tänkvärda önskemål men man kan undra hur dom kommer att fungera bland alla övriga där borta i EU-staden.
25 maj 2009

Födelsedag, ”slutagnällstrumpor” och utskällning

Veckan som just avslutats har bjudit på diverse aktiviteter. Började med att ytterligare ett år lades till det enorma antal som redan råder. Så jag fortsätter lyfta ”lön” från Försäkringskassan utan att ”göra rätt” för mig.

Denna dag föranledde min kompis att komma med en present som skulle få mig att gnälla lite mindre över dåliga strumpor. Jag fick nämligen två par fantastiska strumpor/sockor som numera går under namnet ”slutagnällstrumpor”. Dessa underverk är nämligen så konstruerade att de sitter där man sätter dom! Det vill säga skaften har en mjuk resår som inte gör kraterhål på vristerna, trots detta sitter dom kvar uppe på benen liksom fötterna får behålla dom på tills man själv tar av dom, inga sömmar som skapar skavsår på tårna finns det heller. Jag trodde aldrig jag skulle bli så lyrisk av ”kroppsskvankdöljande” persedlar som över dessa!

Och så kom då veckans höjdpunkt i lördags. Visserligen blev jag och ett flertal andra personer rejält utskällda till och från men det var skäll vi mottog med glädje då vi var samlade på kennelträff hos uppfödaren till min hund. Vi färdades dit tillsammans med den lille skogsmullehunden från Uljeshult och hans matte.

Vi passade på att, till värdfolkets glädje, ta med oss sol och värme så vi kunde vistas utomhus hela dagen.

Av 21 uppfödda hundar hade 11 anammat inbjudan så det kryllade av stora, mellan och små schnauzerhundar. Mellanschnauzern tillhörde inte de uppfödda där men har en familjekompis som är det så han fick som bonus vara med ändå. Ett uppskattat inslag på programmet var femkamp mellan hundarna. Uppskattat av oss ägare mer än av hundarna tror jag.

Trots ”uppfödar-domarens” utslag ansåg vi alla att det var vi själva som hade den vackraste, intelligentaste och mest väluppfostrade hunden av dem alla!

Detta var en innehållsrik vecka som jag ser fram emot att få flera utav, utom det där med födelsedag för dom behövs inte!

14 maj 2009

Rent hus, födelsedagar och pälsvård

Nu är risken avhjälpt för att mina vänner ska anmäla mig så att dom där städande damerna dyker upp här med bakteriprovsaskar, bakpulver och allmän röjarlusta ty nu har jag skapat mitt eget ”Rent Hus”! Visserligen fanns där ett tag en oro över att när vårstädandet var slut skulle det vara dags för jul-dito men jag har fått några månaders frist på det området.

För övrigt bjuder denna månad på idel flaggdagar. Flera i bekantskapskretsen, inklusive mig själv, har nämligen fötts just denna månad. Men hon, Alice Tegnér, tänkte nog inte så många år framåt i tiden när hon skrev ”När lillan kom till jorden” ty även ”Lillor” växer upp och inget skulle nog komma på idén att kalla mig och mina vänner för ”Lillan” längre...

Den där kerubkindade lille pyret som är min brorson och som föddes den 21 dennes för heller inte längre tanken till någon kerub. Inför sin 45:e födelsedag accosierars hans utseende till något helt annat. Men flaggan åker i topp oavsett vem eller vad vi alla jämförs med i dag. I går var det min kompis här i byn som celibrerade ett antal siffror. Visserligen fick hon dela flaggfladdrandet med ”lillprinsen” Carl-Philip även om han blev mindre än hälften så gammal...

För en vecka sen inträffade en av de dagar då min hund förmodligen önskade att han vore något annat än just hund. Då kom nämligen hans tik-mamma med vidhängande matte hit. Första mötet var idel glädjefyllt men byttes snart ut mot ilska och raserianfall från min ”pälsbolls” sida när han upptäckte att hans uppfödarmatte kom med väskan med trimknivar, trimkam, dito maskin samt den mest förhatliga av alla attiraljer nämligen klotången!

Efter flera timmars idel kamp med en slingrande, vilt bitande, skrikande, försök till fjäsk med blöta slickar och diverse andra små knep som han är duktig på att åstadkomma så stod där på
trimbordet så småningom ett ståtligt exemplar av en dvärhschanuzer. Kvällen blev osedvanligt en stillsam sådan då en helt utmattad hund sov sig igenom den.

I dag blir det stort jubel och återseende möte här i huset ty i dag kommer den lille skogsmulle-broderhunden Truls hit på visitation. I sitt släptåg har han förhoppningsvis sin matte och det ska bli ett stort nöje att återse de båda för nu var det så längesen så abstinentbesvären börjar infinna sig!

Nästa vecka ska vi alla fyra bege oss åstad en bit norröver ty då stundar kennelträff hos uppfödaren som behagat flytta härifrån byn till en betydligt större gård.

1 maj 2009

Kortisonspruta, flaggstång och Valborg

Härliga tider, strålande tider! Tack Thor Modén för dessa ord. Jag utbrister dessa idag då jag efter ett par månaders intensiv värk och begränsad framkomlighet, igår befriades från detta genom att hos Läkarvetenskapen framme på Plas´n fått en kortisonspruta i mitt högra knä! Idag har jag en brinnande lust att börja träna för Lidingöloppet, Stockholm Maraton eller andra dylika evenemang som många pensionärer idkar för att försöka få tillbaka en svunnen ungdom! Men nej då sådana ambitioner har jag inte däremot ser jag fram emot att via apostlahästarna kunna ta mig till Missionshuset, arbeta på tomten och ta långa, stärkande promenader för både mig själv och den lille hunden.

Ute på gården, om inte svajar idag då stiltje råder, ståtar den svenska flaggan på en sedan igår, nytillverkad och upprest flaggstång. Detta har min hyresvärd tillsammans med mobliserande söner sett till att få på plats. Att min planterade Humle, ditsatt för att dölja en missfärgad flaggstångsställning, fått ge vika för målning av nämnda ställning tar jag med jämnmod. Får starta min kommande öltillverkning på annan plats!

Att jag nödgades inställa mitt tilltänkta deltagande vid gårdagens Valborgsmässofirande framme vid Tofthagaskolan tar jag också med jämnmod. Ordern från Läkarvetenskapen var att jag skulle ta det lugnt resten av dagen för att kortisonet skulle stabilisera sig runt knät och inte utsättas för belastning. Det är jag tacksam för idag.

Nu ska jag ut i den underbart vackra vårnaturen tillsammans med hund, kamera och ben fulla av spring!

22 april 2009

Släkten är värst

Nu har jag börjat rota i gamla kyrkböcker.
Tack vare datorn så slipper jag dammet i allafall. Nu måste jag ju ta reda på om jag har något ”lik i lasten”. Dessbättre har det ännu inte dykt upp något.
Eventuellt så kan det finnas en anfader som ”straffats för stöld uti Norra Amerika” 1875. Men det är liksom en aning rörigt i de gamla böckerna och handstilarna på forna Guds Tjänare lämnar en del önskvärt därhän.

Måste, liksom Magnus Härenstam, ta reda på ifall det finns någon adlig gren bakåt i släkten.
Tycker nog att de bloddroppar ”Draculas döttrar” snott från min kropp har haft en blålila nyans...

Det får vara hur det vill med den saken, roligt har jag med denna heltidssysselsättning som släktforskandet innebär. Visserligen har jag gjort mitt bästa för att ta livet av min farfars morfar och mormor men så länge husförhör och dödsboksanteckningar finns att tillgå så verkar dom leva vidare efter 1897 även så hans moder. Någon fader hade han visst inte för den raden är blank i födelseboken.Hmmm...

Om det nu inte blir några bloggar från min sida på ett tag så beror det på att jag irrar runt under 1700- och -1800 talet!

18 april 2009

Dom är här nu

Nu har våren kommit till Ekhult på fullt allvar för i går kom tjurarna från grannbyn hit för sommarvistelse. Det vill säga första omgången. Det brukar vara tre olika grupper fördelade
på lika många hagar men deras ”husse” måste fixa stängslen ordentligt först. Inte för att det brukar hindra de små liven från att ta sig en tur i byn från en annan sida av stängslen.

Tjurarnas återkomst brukar innebära att jag och min hund får sällskap på våra promenader. Dom följer nämligen med oss dit vi går. Visserligen befinner vi oss på varsin sida om stängslen och stannar vi, stannar dom. Och så är dom roliga att titta på för alla kämpar om att stå på samma plats så det brukar bli trängsel och knuffande och bökande innan alla kommit på åskådarplats. Detta beteende påminner mig om oss människor och hur vi gör för att få bästa plats när vi vill se något.

Nu får jag glädja mig åt barndomsminnen igen för det bästa jag vet under den här årstiden är när jag får öppna ett fönster en tidig morgon och känna doften från tjurarnas slaggproduktsutsläpp, höra fåglarna kvittra och spyflugor, humlor och getingar surra.

4 april 2009

Den är här nu

Nu har den kommit hit till byn, det vill säga VÅREN. Den kom i mitten av veckan och i ett huj försvann all snö så när som en en rejäl hög vid grannens uthus. Men även den har minskat betydligt. Den högen har haft en stor dragningskraft på sambon hunden. Han
har lika svårt varje vår när snön försvinner att komma underfund med att det går att utföra benlyft utan att det finns snö. Däremot så har jordhögen som hans ”kompis” mullvaden skapat kommit fram till hundens stora glädje. Den ska han varje morgon köra ner nosen i samtidigt som han undslipper sig några otydbara underliga ljud som kanske betyder God Morgon...

En mäktig syn fick jag uppleva i början av veckan då jag vid dagens första promenad hörde ett ”oväsen” som kom ovanifrån. Med blicken lyft mot en klarblå himmel kunde jag skåda en enorm flock med tranor. Kunde räkna dem till 25 och det fanns minst ytterligare ett 10-tal men dom vände och flög ihop till en klump så det gick inte att räkna alla. Har aldrig sett dessa giganter i luften tidigare och det var en enorm upplevelse. Nu har jag kunnat iaktta två par på marken mellan Ekhult och Vaggeryd. Har ännu inte sett om det finns ytterligare ett par vid Tofteryds kyrka där dom höll till förra året.

På den vildvuxna delen av ”min” tomt har snödropparna funnits ett tag men nu behöver dom inte frysa om fötterna längre och senare idag ska jag ut och kolla om blåsipporna tittat fram eftersom dom redan dykt upp här och var uppåt landet.

Släpp glädjen loss för nu är det VÅR!
30 mars 2009

Förvirring, kaos, mörker

PUH! Sistlidne veckoslut var jobbigt!
Vid Fredagskvällens sänggående kom jag på att det var dags för tidsändring till sommartid varvid jag skred till verket och ställde om mitt armbandsur som var enda klockan med ett fungerande batteri. En pendyl, hängandes på en vägg i vardagsrummet visar rätt tid endast två gånger per dygn på grund av avdragen fjäder. För variationens skull brukar jag ändra tid lite då och då. För närvarande visar den rätt tid klockan två. Husets två väckarklockor hade inga fungerande batterier och behöver egentligen inga heller eftersom det sällan är några tider att passa. Återstår då enbart väggklockan och armbandsuret.

Vid uppvaknandet på lördag morgon och uppstart av datorn förvånades jag över att inget meddelande om ändrad klocktid dök upp och vid en snabb titt på tidpunkten längst ner till höger på skärmen upptäckte jag att ingen tidsändring ägt rum! Innan ilskan över en trilskande dator hann drabba mig började hjärnkontoret sitt arbetspass för dagen och meddelade att jag var ute en dag för tidigt! Nåväl tänkte jag då har jag bara en klocka att ställa om i morgon bitti och lät armbandsuret behålla sin sommartid.

Lördagskvällen kom och med den min medmänsklighetskänsla för vädjan till klimatförbättring vilket renderade i nedsläckning av all belysning i huset och i skenet från enbart TV-skärmen – jo, det var tillåtet att ha TV:n på enligt Babben – och två tända stearinljus så satt jag där och tittade på Babbens program tillsammans med min sambo hunden som kröp så tätt intill mig han kunde och låg där och småmorrade en hel timme! Vet inte om morrandet berodde på Babbens program, vaktinstinkt eller mörkerrädsla.

Söndagsmorgonen kom. Jag steg upp och en snabb blick på klockan visade att jag haft sovmorgon ända till klockan 07.30. Gick ut i köket för att fixa dagens ”vakna-kaffe”. En snabb titt på köksklockan föranledde en suck över att ännu ett batteri givit upp då den klockan visade endast en tidpunkt av 06.45. Men vid närmare iakttagelse upptäckte jag att sekundvisaren tickade på i sin jämna, lugna takt. Då var det bara att konstatera att under nattens sovande timmar träder den automatiska diskrensningen av minnesfunktion i kraft!

Slutet gott allting gott och nu har vi sommartid så det är bara att vänta på att det blir sommar också och inte bara tid...


21 mars 2009

Griseländet...

...har satt spår i oss människor. Det blev jag varse i torsdags när jag besökte ICA i Vaggeryd för att fylla på förnödenhetsförrådet här hemma.
I butiken inhandlade jag förutom allt annat, en falukorvsring – inte Scan utan från ett annat företag. Inte för att jag tänkte på de stackars illa behandlade grisarna utan för att jag tog ett billigare alternativ och som jag för smakens skull föredrar.

Nu hör till historien att i det ögonblick jag placerade nämnda korv i varuvagnen hördes en vredgad och irriterad stämma ”ska´ru verkligen ha den där?” Bakom mig stod en dam/kvinna/tjej i obestämd ålder någonstans mellan 30–50. Förvånad upplyste jag om att så var fallet. ” Har´u inte sett eller läst om hur dom behandlar grisar vid slakt?” På denna fråga svarade jag att det hade jag gjort men att korven jag inhandlat liksom flera andra djurprodukter i min vagn var garanterat döda allihop!
Torskfilén, löksillen och fläskläggen var alla stendöda!

Vid närmare eftertanke så har vi återigen blivit varse att vi borde svälta ihjäl eller bli vegetarianer. Visst är det illa hur djuren behandlas när dom ska bli människoföda. Torsken och sillen i min kundvagn fångades levande och hur yrkesfiskares fiskar avdagas vet jag inte men egenhändigt uppdragna arter av fiskbestånd dras upp med en krok i munnen och sitter där sprattlande tills dom levande får nacken avbruten. Dom får behålla metmasken som levande fick en metkrok borrad genom kroppen och fick slingrande och krumbuktande hänga där. Fjäderfän blir levande halshuggna och jag tror det sker utan bedövning. I bästa fall plockas dom efter att döden inträtt.

Nu ska jag ha en kopp kaffe bryggd på garanterat döda kaffebönor...

13 mars 2009

Dags igen

Jaha så har vi fått full vinter igen. I går var det rena vårvädret under större delen av dagen men så på eftermiddagen kom ”Gubben Snö” ilande och föste bort ”Gumman Tö” som nu återigen fått börja slita för att få bort all snö igen.
Dessa attans gubbar! Men ”gubben” i granngår´n har hjälpt henne lite på traven. Träffade honom nu när hunden och jag var ute och frågade om han varit uppe i natt för min infart var plogad när jag kom upp klockan 07.00. Men han hade varit uppe klockan 05.00!!!! Han har tre ställen att ploga förutom sin egen då hans båda söner som bor i varsin gård här inte är hemma i byn denna vecka.
Och så måste han elda i samtliga hus. Inte i min förstås det sköter jag själv.
Naturligtvis så var hunden i full aktion i snön eftersom den klibbade fast i hans päls och i klabbsnö trivs han så nu har vi haft en dust igen innan alla minisnöbollar kom bort från hans päls som han har gott om just nu!

Läste i en tidning igår om hur farligt det är att idka verksamhet i Jönköping! Speciellt om man är frisör. Undrar hur dom där friserande människorna skulle göra om man efter färdig klippning skulle säga att man ångrar sig? Gäller ångervecka hos dom eller...
Det finns mycket att fundera på i vår tillvaro. Ska fråga ”min” frisör nästa gång vad han har för åsikt om saken.

Och så har lärkan kommit till valda delar av vårt land, åtminstone söder om Vänern. Enligt gammal sägen, bondepraktikan (?), så ska det snöa ett visst antal gånger på lärkorna innan det blir vår så än så ”är det långt till vår”. Mina tidigare upplevelser av vårens ankomst har varit att se ölburkar och hundsk... titta fram. Här i vår by lär jag inte få se de förstnämnda i alla fall. Det andra kan kanske dyka upp lite här och var. Man har ju inte alltid full kontroll vad den fyrbente sambon sysslar med eftersom man själv är fullt upptagen med att kolla in naturen och dess skiftningar. Men å andra sidan sett så håller han mest till i dikena och där ska väl inga människofötter befinna sig.

10 mars 2009

Nu är det dax

Dom står som spön i backen nu. Årets årsmöten.
Sistlidna veckoslut eller torsdag till och med söndag var jag och en väninna från Grästorp tvärs över landet och deltog i ett sådant. Det vill säga min väninna for från Grästorp i väster till Västervik på ostkanten.
Man kan fundera över varför det heter Västervik och inte Östervik... På vägen dit for hon förbi här och hämtade upp mig.

Nu pågick ju förstås inte årsmötet alla dagar, bara i lördags men vi passade på att ”våldgästa” gemensamma vänner när vi ändå var stadd på resa. Vi är alla medlemmar i Bistånd Östeuropa, en ideell förening som försöker göra livet lite lättsammare för handikappade barn i Rumänien och som har sitt säte just i Västervik. Att vi som bor i ”förskingringen” är med i en förening i Västervik beror på att vår väninna med sambo som bor i nämnda stad är eldsjälar i denna förening och värvat även oss.

Man kunde ju tro att när nu Rumänien kom med i EU att det skulle bli bättre i landet men för de utsatta barnen har det blivit sämre eftersom förutsättningarna för medlemskap var att det inte fick finnas några barnhem eller gatubarn. Nu kan man fundera på hur det fungerar inom EU egentligen när det gäller kontroll om hur det efterföljs. Visserligen är kravet uppfyllt för man har stängt alla barnhem och placerat ut barnen i fosterhem eller tillbaka till föräldrar där sådana finns. Nu lever de barnen återigen i missär och utan chans till stimulering som dom behöver. Vad som hänt med gatubarnen kan man ju fundera över...

Nog om detta. I dag startar årsmötet i vår nätklubb SeniorNetInternet så nu blir man sittande vid datorn för att hålla utkik efter nya insändande uppgifter! Ett annorlunda årsmöte då flera punkter läggs fram samtidigt och röstning sker via en röstmaskin. Annorlunda men intressant. Första mötet av den sorten genomfördes förra året och det tog visst 5–6 dar innan vi var klara.
2 mars 2009

Livsglädje

Tänk så lite det behövs för att man ska tycka livet är en fest! I mitt fall har det senaste dagarna inträffat två saker som gjort att jag gläds åt livet.

För det första så beror det på att min bror är på hemväg från en sjukhusvistelse efter en hjärtinfarkt som tacknämligt nog slutade lyckligt.

Det andra beror på att jag av goda vänner förärats en stor bit råmjölkspannkaka! Denna kulinariska anrättning har jag inte avnjutit sedan någon gång på tidigt 60-tal då grannar i byn där hemma hade kor och bjöd min mor på råmjölk när det begav sig.Men som så många andra så nödgades bonden göra sig av med djuren då det inte längre var lönsamt med små jordbruk och därmed försvann chansen till råmjölk.

En anna sak som får ”snålvattnet” att rinna till är tanken på kärnmjölk! Ovannämnda bondmora brukade när det begav sig kärna sitt eget smör och då delade hon med sig av kärnmjölken till de grannar som ville ha och tack och lov så tillhörde min salig moder den som ville ha!

Vid ett tillfälle under 1980-talet gjorde jag ett besök i en hälsokostaffär och fick till min stora glädje se att dom saluförde kärnmjölk. Man skulle kunna tro att det var guld i den tetran för en liter kostade
32:- men jag kunde inte motstå utan köpte en liter. Det var enda gången den butiken hade denna gudadryck att tillhandahålla. Jag fick veta sedan att det var inte lönsamt för det var ingen som ville ha den så därför upphörde dom att tillhandahålla denna mjölk.

Men sicken himla tur att jag flyttat hit och fått sådana vänner som ser till att jag får uppleva barndomens fröjder!
25 februari 2009

Traditioner

Tänk så tiderna har förändrats på 50-60 år! När och där jag växte upp hölls det benhårt på traditionerna. Att grädda och servera pannkaka på en tisdag var till exempel en skilsmäso-orsak! Pannkaka och ärtsoppa skulle det vara på torsdagar och inga andra dagar. Våfflor undantaget för dom skulle avnjutas på Våffeldagen och aldrig annars!

Städa skulle man göra på lördagar och där med basta. Åtminstone skulle mattorna hängas ut på trapptäcket så det såg ut som om man var i full fart med städning. Jag minns att jag ställde frågan till min salig moder en gång varför hon alltid städade en lördag eftersom hon var hemma varje dag. Svaret jag fick var kort och koncist ”därför att det ska vara så”.
Och så var den diskussionen avklarad!

Det fanns en sång som vi sjöng i skolan minns jag också som hade med veckans dagar att göra och vad som skulle uträttas då. På onsdagar skulle man gå runt ett enbärssnår om jag inte minns helt fel. Det gjorde aldrig husmödrarna hemma i byn men annars tror jag dom följde raderna till punkt och pricka!

Tvättdagar hade sin dag. Då bokades tid i den allmänna tvättstugan som tillhandahölls av kommunen.Men jag tror det bokades bara en gång per månad och då var det sådan tvätt som sänglinne och annat skrymmande som skulle med dit. Klädesplagg handtvättades hemma i den i till huset befintliga tvättstugan i källaren. Någon tvättmaskin fanns inte i mitt barndomshem förrän i slutet av 60 eller början av 70-talet.

Baka bullar och kakor gjordes en gång per vecka och hade även det sin speciella dag antar jag. Att baka var en självklarhet för ”det kunde ju komma folk” och då skulle det bjudas på kaffe och hembakat. Vid större helger och speciella dagar då det var förenat med officiella inbjudningar skulle det vara minst sju olika sorters kakor och en oändlig mängd mjuka kakor och bullar och som avslutning skulle det vara tårta.

Att ”titta in” till någon granne kunde man heller inte göra vilken dag eller tidpunkt som helst utom då det gällde att låna en kopp strösocker eller mjöl eller vad det nu var som saknades! Allt hade med att göra vilken veckodag och sysselsättning det handlade om.

Exakt när förändringarna kom av detta sätt att leva vet jag inte. Men att det dröjde sig kvar betydligt länge där hemma än i huvudstaden det vet jag och en del saker levde kvar så länge min mor gjorde det.

När man tänker tillbaka på sitt liv så blir man förstummad över hur allt har förändrats under ens egen levnadstid. Och då är det inte så konstigt att man känner sig som en kvarleva från forntiden.
Och det är man ju…

24 februari 2009

Ack ja...

...är inte vara ett av en ren dragande färdmedel utan även en av mig undslippande suck lite nu och då. Suckarna kommer allt oftare ju äldre jag blir tydligen. Detta fenomen beror på att jag ideligen konfronteras med forntidsminnen. Inte sådana som grävs upp ur marken eller hittas i gamla lador och hus utan såna som sätter min hjärna i funktion. Jag kan härmed intyga att det är sant det som sägs att när man blir äldre så försvinner närminnet men man minns nästan på klockslaget vad som hände under förra seklet!

Idag beror sucken på att jag blev igår påmind om och inviterad till att i dag fira att det är tillåtet att äta semlor! Då går mina tankar till min barndom och dess semelätande. Varje hushåll fick till byns handelsman lämna in en lapp med hur många semlor som önskades.

Sedan kom, på första ”semel-tisdagen”, grannbyns bagare med en billast med semlor förpackade i tårtkartonger. En kartong till varje hushåll innehållande det förbeställda antalet semlor. Denna kartong skulle sedan varje tisdag fram till påsk medtagas till ”handelsboa” för påfyllning av exakt samma antal semlor.

Och hemma hos oss var det först bruna bönor och stekt fläsk till middag och sen semlor med varm mjölk till efterrätt. Detta upprepades samtliga veckor fram till påskveckan. Därefter syntes inte ett spår efter vare sig bruna bönor eller semlor förrän året därefter! En för mig idag mycket märklig menysammansättning. Men det slank ner och det syns idag...

En episod i detta sammanhang som bitit sig fast i ett skrymsle i hjärnan dyker också upp till ytan i samband med semlor. En grannfru kom åkandes med sin sparkstötting och med en tårtkartong dinglande i ena handen. Eftersom det var tisdag och semelperiod så innehöll denna kartong 4 semlor till deras hushåll.
Nu skulle hon av någon anledning avlägga visit hos min salig moder varvid sparkstötting placerades vid infarten till vårt hus och kartongen med semlor ”parkerades” på denna sparkstöttings sittbräda (om det nu heter så). Väl inne så sätter sig damerna tillrätta med varsin kopp kaffe. Pladdrandet pågick en stund och därefter var det någon rörelse utanför som fick deras uppmärksamhet.

Vad som där utspelades var en mindre tragedi. Glatt skuttandes med en tårtkartong dinglande i munnen befann sig en annan grannes valp av rasen Newfoundland. Liksom andra valpar älskade denne hund att gräva och då speciellt under staketet och ta sig ut till friheten. Nu hör det till saken att denne hunds ägare hade ett hushåll av endast två personer så den semel-saknande familjen fick dela på dessa två semlor. Vad hundens ägare fick äta istället vet jag inte kanske torrfoder.............

Behöver väl knappast omtalas att hunden gick sedan i 10 år under benämningen Petterssons semelhund.


22 februari 2009

Huvaligen!

Nu blir det en allvarlig Blogg från min sida idag. Läste just i Aftonbladet om en hundstöld i Vaxholm. Två pudlar stals medan matte var inne på Konsum för att inhandla lördagsgodis till barnen.

När jag läste detta gick mina tankar till de iakttagelser som jag gjort vid flertal tillfällen utanför både Lagahallen och Hemköp i Skillingaryd. Där har ”parkerats” små hundar av varierande ras och ålder. Även vid minusgrader har jag sett dessa stackare stå bundna utanför. Jag har reagerat starkt på detta och tänkt att hur enkelt det skulle vara för två personer i en bil att rycka åt sig dessa hundarna och snabbt försvinna!

Själv lämnar jag alltid hunden hemma när jag skall handla. Rastar den gör jag vid hemkomsten eller de gånger han är med i bilen är det enbart för att träna honom i kontakt med nya platser och människor. Tanken på att ”parkera” honom utan uppsikt någonstans är för mig helt främmande då jag vet hur grymma människor kan vara.

Lika illa tycker jag det är när obetänksamma människor har sina hundar med sig och lämnar dom i bilen medan dom själva är inne i någon affär. Varje sommar läser man om hundar som lämnats i överhettade bilar och gått ett kvalfullt öde tillmötes. Det är ju levande varelser det handlar om och inga statussymboler som en del tycks anse.


15 februari 2009


En underbar dag

I dag (läs i går lördag) trodde jag att jag hade en uppenbarelse! Jag såg ett underligt ekipage som jag inte trodde längre existerade utom i min hjärna men jag såg rätt! Det var min hyresvärds lagvigda som drog igenom byn på en sparkstötting!!!! En sådan har jag inte sett framföras sedan mitten av 1960-talet då jag flyttade hemifrån! Sista gången jag såg en i verkligheten var 1982 då min bror och jag tömde vårt barndomshem och vilket öde det fordonet gick till mötes vid den tidpunkten har jag inget minne av alls.

Och så har min hund och jag varit ute på våra ”ägor” och försökt lokalisera vem, vad,vilken/vilka som varit och satt sina spår i snön runt huset. Hade kameran med för att föreviga dessa spår varav ett är av mig oidentifierat men jag har det på min andra blogg med en efterlysning så det kanske löser sig i sinom tid.

Har varit en underbar vinterdag i dag.Vid vår första promenad vid 8-tiden i morse hade vi en temperatur av -7° men då stiltje i vinden rådde var det riktigt behagligt. Några timmar senare tittade även solen fram och det var ljuvliga vinterscener att beskåda. Vet inte när jag senast kunde njuta av snövita vidder men i dag fick jag göra det. Sånt gör mig på ett strålande humör.

Tvärtom gör dock numera nästan alla TV-program. Finns snart ingenting utom Bollibompa där dom inte gör allt för att ”såga” varandra. Nu råder tydligen fullt krig i både Lets Dance och Melodifestivalen. Jag tycker dom ska skicka ner TV4 hit till orten. Lets Dance kan dom låta Tofteryds och Skillingaryds revydansare ta hand om och Melodifestivalen kan A-M Toftgård och hennes körsjungande gäng sköta om! Då skulle vi få njutbar TV Underhållning.

Nu ska jag sätta fart på TV:n få se vad jag kan gnälla över i nästa blogg...


12 februari 2009


Nu är det vinter och tanten hon slinter

Om jag inte visste bättre kunde jag inbilla mig att jag har en kameleont i slutet på snöret jag alltid har i handen när jag vistas utomhus. Nu är det så att det snöat nästan varje dag sedan en vecka tillbaka och det har gjort att nu har vi riktig vinter i den här delen av vårt land också. Tack och lov slipper vi kylan som mina vänner i Norrland har att dras med. Men snö har vi.

Som hundägare så hjälper ingen väderlek man måste obönhörligen ut såvida man inte vill ha extra städning på grund av ”olyckor” inomhus. Vid morgonens första ”nödutgång” så försvann min lille sambo helt plötsligt i diket utmed byvägen! Det enda som syntes var hans antennliknande svans som stack rakt upp ur snön och efter ett intensivt bökande och frustande kom det upp ur diket en vit hund som vid ”försvinnandet var iklädd svart päls” skulle det ha stått i beskrivningen vid en eventuell efterlysning.

I söndags hade min granne med son den stora godheten att tillsammans ploga min infart samt skotta en gång fram till trappan. Sen har det som fallit vara lätt för mig själv att hålla efter då den snö som fallit haft en lätt koncistens. Av detta tidigare undanhållande syns idag inte ett spår.

Under snötäcket döljer sig de tidigare bildade isfläckarna som jag har en enastående förmåga att träffa prick på så fort jag sätter fötterna nedanför trappan! Har ingen som helst kontroll över mina fötter och ben. Om någon ser mig så tror dom nog att jag tränar inför någon tävling i längdskridskor eller rent av Vasaloppet, för mina ben och armar far okontrollerat omkring i luften och efter promenaden har jag lämnat diverse spår utmed byvägen som är så långt från snöängel-mönster man kan komma.

Men jag njuter av anblicken av ren, vit snö som påminner om barndomens lyckliga dagar och jag gläds med de små människorna i vårt samhälle som får uppleva en riktig vinter vilket dom inte är allt för bortskämda med såvida dom inte varit till fjälls under tidigare sportlov.

Nu ska jag ut och sopa trappan för andra gången denna morgon samt mäta snödjupet. Får se om jag kan bräcka mina norrländska vänner när vi träffas på chatten ikväll...


7 februari 2009


Veckan som gick...

...bjöd inte på några andra uppseendeväckande händelser än att det som vanligt kom ner en massa snö i torsdags. En underlig trakt jag hamnat i där det snöar, när det nu gör det, så sker det alltid på torsdagar! Och så försvinner det mesta på fredagarna. Nåja, den här gången finns det lite kvar i dag också men eftersom det klafsar kring fötterna vid utomhusvistelse så lär den snart försvinna.

Några omskakande TV-program har jag ägnat senaste tiden åt att beskåda. Uppdrag Granskning visade hanteringen av hundar från en gård i södra Spanien där livshotande sjukdomar för både djur och människor frodas. Dessutom tas flera av dessa hundar in i vårt land och hundarna är i flera fall sjuka vid ankomsten. Vad jag inte begriper är varför dessa människor i vårt land av ”humana” skäl ska köpa hundar från andra länder när det finns massor i vårt eget land som behöver omhändertas!

Förutom detta program så ska jag i fortsättningen tillbringa nätterna sovande i TV-fåtöljen samt sälja en av mina vinterjackor samt skidväst till högstbjudande! Allt efter att ha sett Kalla Faktas program om plockning av dun från levande fåglar. Detta för att vi ska få sova under
duntäcken med våra huvuden på dunkuddar och vid utevistelse klä oss i diverse persedlar fodrade med dun.

Sen har jag i detta blad fått ta del av 2008 års redovisning av ortens nederbördsprognos, hamnat i P.B:s blogg och kunnat ta del av hans avskedstagande av hans ”människans bäste vän”(var ju ett tag sen men jag visste inte om bloggen tidigare) vilket väckte liv i dolda men ej glömda minnen av en egen ”trofast vän” som jag delat diverse öden med under en 15-årsperiod.

Förutom detta så råkade jag hamna på en blogg som skrivs av en kille som numera lever tillsammans med sin brännskadade lilla dotter som skadades i en bilolycka förra året och där mamman/hustrun samt lillasyster/dotter (endast 13 dagar gammal) omkom i lågorna från den brinnande bilen.

Så under senaste veckan har det varit mycket rensande i tårkanalerna. Men nu stundar bättre tider för hur vädret än tänker bete sig så går vi mot vår!


28 januari 2009


Livet på landet
 
Leva på landet är rofyllt men ger föga inspiration till Bloggeriet! Är man som jag dessutom pensionär så händer ännu mindre omvälvande händelser i tillvaron. Man kan alltid skriva om vädret men det är trist. Både att skriva om och att uppleva just nu.
 
Att hunden skäller ut byäldsten när vi möts på vår dagliga promenad och densamme inte begriper att hunden vill leka och busa är väl det mest händelserika i vår tillvaro.
 
Denna dags morgon innebar för min del att jag hade en sällsynt sovmorgon! Vakande inte förrän 08.40.Det beror nog på att jag kom i säng före midnatt i går kväll och det är inte min hjärna och kropp inställda på så dom kom i otakt på något vis.
 
Undrar varför det gick hur bra som helst att ha upprepade sovmorgnar när man arbetade och inte borde ha haft dom?
Förr sas det att ”gamla människor”, införstått pensionärer, alltid gick till sängs tidigt på kvällarna och steg upp tidigt varje morgon. Men det är en myt. Åtminstone i min egen och
mina vänners tillvaro. Visserligen fanns det inga chattande pensionärer förr vilket kan vara en bidragande orsak till dessa människosläktets ”avfällingar”. Vi sitter där framför våra
datorer, kväll efter kväll med början 21.00 och så länge någon av oss har ögonen öppna.
 
Spridda  över landet, från Lappland i norr till Skåne i söder, sitter vi där och avger väderprognoser,  rapporterar snödjup för dom som har några, dryftar TV-program vi sett och avhandlar allehanda viktiga händelser i våra liv.

En ständig undran från oss alla är om vi får ta datorn med oss in i himlen...
 
Kors! Det blev visst en Blogg trots idé-torkan.

 


23 januari 2009


...har inget gjort. Inte vad jag känner till. Trodde ett tag att det gjort det för ena dagen passerade en polisbil och dagen därpå var dom två i sällskap. Men som sagt, dom for bara förbi och skönt var ju det.

Det enda märkliga som hänt under veckan är att jag äntligen fått undan allt som påminner om julen. Allt är förpassat till den nedre regionen i huset.

Sitter och funderar på hur man får ihop en Blogg när man inte har något att skriva om? Att prata om vädret behövs inte för det kan ju var och en uppleva själv.

Det enda som gjort den gångna veckan annorlunda än andra veckor är i så fall att jag och min fyrtassade sambo besökt hans bror med matte där uppe i skogen. Kunde konstatera att det finns en del träd kvar trots att hon delar med sig till kommunen!

För övrigt har vi inte gjort andra utflykter än de dagliga promenaderna utmed byvägen. Har varit en aning ”nedgången” på grund av en avklarad magsjuka som eventuellt kan ha varit den omtalade Vinterkräksjukan. Har avsiktligt hållit mig inom det egna reviret av den händelse risk för smittspridning har funnits.

Nu ska jag ta mig en funderare på hur jag ska få den här dagen att gå. Och så hoppas jag få lite inspiration till en ny Blogg en annan dag!

Ha en bra dag alla Ni därute!


15 januari 2009


Barnpsykologi

Uppfostran av människosläktet har mött förändringar nu och då.
När mina föräldrar var barn så skrämdes eller hotades, vad man nu vill kalla det, dom att vid utförandet av hyss så skulle ryssen komma och ta dom. I min generation var det sotar´n vi skulle passa oss noga för. Utom i söndagsskolan, där fick vi veta att Gud ser och hör allt så det var bäst vi aktades oss från att göra något orätt. Som tonåring fick jag veta att om jag vistades ute på byn skulle jag tänka på att uppföra mig ordentligt så att inte mormor fick höra något annat!

Mina funderingar omkring detta dyker upp idag när jag via massmedia tar del av alla våldsdåd som utförs av det uppväxande släktet i dag.
Det verkar som om skrämselpropagandan har vänt, nu är det inte den äldre generationen som skrämmer den yngre utan tvärt om!
Om man ser till de hyss och ofog som min generation utförde och som den äldre generationen förfasade sig över så förstår man i dag inte vad som var så förskräckligt. Lite pangade gatlysen, spela hartsfiol och hobbyn nummer ett i ”min” by, placera en ”koblaja” i en tom tårtkartong, placera denna på dikeskanten, själva liggande osynliga bakom buskar och sen studera de förbipasserande! Hejdlöst roligt var detta tyckte vi unga men inte våra föräldrar och den nyfikne som drabbades.

För att återgå till inledningen av denna berättelse så kan man nog påstå att våra föräldras rädsla för ryssen gick över i och med andra världskriget.
Vår egen rädsla för att Gud ser och hör allt, åtminstone min egen, gick över i och med att jag fick byta söndagsskola där ledarna hade en annan grundsyn att överföra till små barnasjälar men det är en annan historia.

Nu återstår detta med sotar´n. Denne kolsvarta, hemskt elake ”gubbe” stärktes när jag lärt mig läsa och fick boken ”Sotarpojken”, en på den tiden för mig en skrämmande historia om en gosse som for illa och vars uppfostrare var just en elak sotarmästare. I och med att jag växte upp och flyttade till Kungliga Huvudstaden bleknade min syn på rädsla inför sotare eftersom jag under 40 års tid aldrig såg någon.

Så inträffade förra året att jag fick meddelande att sotaren skulle komma. Då dök mina minnen från barndomen upp igen men byttes nu mest av nyfikenhet inför att försöka komma underfund med varför man hade sån respekt för just den yrkeskåren. Samlade mig inför detta möte och såg framför mig en äldre, intill oigenkännighet kolsvart individ, dyka upp i byn för att ta hustaken i besittning.

Så kom han då och det förvånade mig att ingen fågel tog min mun i besittning i tron att det var öppningen till en fågelholk. Ut ur bilen stiger en ung adonis med ett skinande rent nylle, en alldeles ny klarblå overall som inte varit i närheten av en sotflaga! Den här gången höll jag mig inte på avstånd utan stod på gräsmattan och beskådade den underbara synen däruppe på taket. Tyvärr var sotningen snabbt avklarad och efter cirka tio minuter var taket tomt och sotar´n försvann. Själv gick jag omkring och förundrade mig över tidens förändringar.

Nu sitter jag här och väntar igen för det har kommit en avisering om att sotar´n ska komma i dag!

13 januari 2009

Nu är det slut...

Så var då dagen kommen då allt som har med Jul att göra ska städas undan. En del av mina vänner har redan plockat undan men det har inte jag.
Jag skyller på att jag vill ha mitt julpynt framme så länge som möjligt men sanningen är nog den att den där masken som tagit min kropp i besittning är största anledningen! Latmasken.

Dessutom betyder den här dagen, förutom att alla Knutar har namnsdag, att vi redan avverkat två veckor av år 2009! Man får kämpa för att hinna med.
Nu ska jag tänka efter vad och om det hänt nåt speciellt under dessa två veckor? Nu har jag tänkt efter och kommit fram till att så är fallet.

Förutom inledande av året med att skaffa mig en punktering på bilen så jag jag klarat av att vara krasslig ett par dagar samt gjort ett oförglömligt besök på Jupiter och Sörgården! Vi var några från vår församling som tillsammans med vår pastor var där och hade en andaktsstund tillsammans med de boende.

Hos mig skapade dessa besök en nostalgitripp tillbaka till mina sista tio år uppe i Stockholm
då jag jobbade på dylik inrättning. Jag kan bara konstatera att min känsla för ”di gamle” har inte avtagit eller så beror den känslan på att jag numera är närmre dom än någonsin tidigare!

För övrigt har början på detta året bjudit på skiftande väderlek. Från snö, bitande kyla och sol till snöfritt, plusgrader och gråmulet. Lite vind har det också varit på sina ställen.

Nu har jag inga fler ”måste-göra-först” ursäkter att komma med så nu övergår jag till plundring av Julen.

5 januari 2009

En solskenshistoria

Det finns vägpirater men det finns riddare också!
På väg hem från samhället åkta jag via Fastorpsvägen och den som känner till den vägen vet att där finns bara skog, skog och åter skog.

Helt plötsligt började bilen bete sig underligt och förklaringen kom när ena framdäcket tog en egen väg! Punktering...

Stående där på skogen med mobilen kvar hemma förstås, vad gör man då? Jo man upptäcker en annalkande bil vilken man får stopp på.

Vid förfrågan till gentlemannen som framförde detta fordon, en vit modell av typ skåpbil med vidhängande släpkärra, om han möjligtvis hade en mobil så jag kunde ringa efter hjälp.

Denne man undrade om jag hade grejer att byta däck med och det hade jag. När bytet var nästan klart upptäcker ”riddaren” att reservdäcket saknar luft. Hmmmm...

Då tar han resolut däcket, slänger in det i släpkärran, beodrar mig att hålla vakt vid bilen varvid han åker iväg för att pumpa däcket!

Vid min förfrågan vem han var fick jag svar att det kunde jag roa mig med att försöka lista ut och någon ersättning ville han inte ha. Mitt ”detektivarbete” så här långt har lett fram till att han hade en reflexväst som det stod ”Vägverket” på.

Så jag kan bara hoppas på att mannen ifråga har en dator och att han läser Skillingaryd.nu och så kan jag bara framföra ett varmt och innerligt TACK!

Ett tack även till den kvinna i den grå Vw:n som stannade och undrade om jag behövde hjälp där jag stod ensam och övergiven på skogen medan ”min riddare” var och hämtade luft... till däcket.

1 januari 2009

Nyårsdag 2009

Sitter här och funderar ifall det gills att avlägga Nyårslöfte idag? Om så är fallet så blir mitt löfte att fortsätta resten av året som jag börjat den här första dagen. Nämligen att sova till klockan 09.00! Men vid närmare eftertanke och kännedom om tidigare avgivna löften så får det nog vara. Det blev ju inte fler timmars sömn än det brukar för jag kom inte i säng förrän 02.30! Om man nu inte ska räkna in den timme jag satt i TV-fåtöljen och sov medan James Bond slogs med skurkar...

I vanliga fall intresserar den där Bond mig inte eftersom han ständigt genomgår plastikoperationer och ändrar utseende film efter film. Nej jag råkade få syn på Britt Ekland när jag ”minglade” runt bland kanalerna för att se om det fanns någon rapport om borskjutna kroppsdelar eller nystartade krig. Det är tur för skådespelare eller Sveriges Television att jag inte ska skriva några recensioner eftersom jag somnar inför det mesta som visas!

Någon Nyårskrönika gällande det precis avslutade året 2008 kan jag heller inte bidraga med för jag har inte sånt minne så jag vet vad som försigkommit under flydda dar. Men jag minns att en av grannfruarna ringde igår och meddelade att byborna ska idag samlas vid en i byn befintlig liten damm där kaffedrickning, korvgrillning och skridskoåkning för dom som kan och vill ska gå av stapeln. Ett underbart initiativtagande tycker jag. Och dessutom har Vår Herre hängt ut solen idag så det kommer att bli en strålande dag!

En God Fortsättning på det nya året önskar jag er alla därute i förskingringen.

30 december 2008

Mellandagsblogg...

Jisses så bra med mellandagar! Nu har jag fått en chans att komma ikapp veckodagarna! Dessa ideliga helg-& Söndagar skapar ännu mera förvirring än vanligt i mitt arma huvud. För inte hör det till vanligheterna att man är i kyrkan klockan 06.00 en torsdagsmorgon eller i missionshuset en fredag förmiddag. Nääää sånt gör man på söndagar och därför har dom varit ovanligt många och kommit alldeles för tätt den senaste veckan. Och flera av mig tänkta TV-program har gått i stöpet på grund av denna villfarelse. Är det söndag och jag ska se ett program på lördag då har jag gott om tid på mig innan det blir dags...

Ja, ja men nu är snart helgerna över och nu går vi om några timmar in i ett nytt år med en oändlig räcka av dagar som vi inte har en aning om vad dom kommer att innehålla. En hisnande tanke och känsla inför detta griper tag i mig varje år så här dags. Man har ju liksom en del erfarenheter av vad som kan hända under ett år. Både sånt man vet ska hända och sånt man inte vet om.

Som så många gånger tidigare kan man ju alltid hoppas på att det ska bli fred i världen och att människor världen över ska komma till besinning och inse att vår korta tid på jorden borde användas bättre än till att förstöra och förgöra varandra!

Nu återstår bara för mig att inför utgången av 2008 önska Er alla ett

GOTT NYTT ÅR

23 december 2008

Barrande plastgran...

Visste ni att en plastgran barrar? Jodå det gör dom.
Enda skillnaden från en riktig gran är att den blir inte röd och tappar alla barr samtidigt. Nej då, den släpper ifrån sig en liten gren då och då.
Det tar några år men till sist så är det nästan bara stammen kvar som står där med kala piggar där barren en gång suttit.

Min salig husbonde och jag inköpte vår första plastgran 1978. Antagligen var det väl jag som föll offer för någon propaganda om skövling av våra skogar. Jag är sån, lättpåverkad i alla situationer.

Nåväl, dom tre, fyra första åren fungerade allt perfekt. Så helt plötsligt dök det framemot
midsommartid, vid ett anfall av städmani, upp en liten grön kvist som legat dold under rumssoffan. Så fortsatte det år efter år. I slutet av 1990-talet började tanken på en ny gran att nästla sig in i hjärnbalken.

Och så, vid hopsamlandet inför flytten hit ner sommaren 2006 då fick Järfällas ekologiingenjörer eller vad ”sop-gubbarna” har för titel i dag, äran att förpassa granen till de sälla jaktmarkerna eller var den hamnade.

Bestämde mig för att nu är jag pensionerad och kan sluta med dessa barnsligheter att plocka fram och tillbaka med alla dessa tomtar, gran och annat ”bjäfs”.
Den tanken har dykt upp varje december sedan cirka 45 år tillbaka då min ”familj” enbart bestått av två vuxna plus en hund och två undulater varav endast en (läs jag) varit barnsligt förtjust i allt som hetat tomtar och julpynt.

Tröttheten som medföljt detta evinnerliga plockande fram och tillbaka, upp och ner ur kartonger, bytande plats med andra föremål som fyllt alla i bostaden befintliga hyllor och väggar har framkallat tanken på att nöja mig med adventsljusstakar och dito stjärna och så möjligen en något av åren medfaren julkrubba.

Nu är Julen här igen och överallt i huset finns dom nu, de genom åren införskaffande tomtar, broderade tavlor och bonader, gardiner, ja i varje skrymsle sitter, ligger eller står det en tomte.
I ett hörn av vardagsrummet står en pyntad, nyinköpt plastgran med, än så länge, alla ”barren” kvar.

Men nästa år då bryr jag mig inte om detta plockande...

GOD JUL

20 december 2008

Spotta i motvind...

...ska man inte göra. Man borde alltid tänka efter före men det gör man sällan. I går blev jag påmind om detta
när jag stod framför kylboxen på Ica och skulle förse mig med årets Julskinka.

Hur många gånger stod man inte i ”handelsboa” som stressad, dubbelarbetande hustru och klagade över, om inte högt så i tanken, pensionärer som måste vara ute och handla när det var som mest med folk!
Dom har ju all tid i världen att handla på andra dagar och tider eftersom dom aldrig tycks bestämma sig vad dom ska ha. Stå där och vela fram och tillbaka och vända och vrida på allt. Så roterade det i hjärnkontoret för så där en tio år sen.

Och vad hände i dag då? Jo som pensionär befann jag mig på Ica en fredag med endast en lördag och söndag ledig för alla yrkesarbetande husmödrar innan en storhelg.

Och vad gör jag där då? Jodå, jag står där med min kundvagn framför kylboxen med skinkor. Ska jag ta en färdigkokt eller en rå? Lyfte på en i taget och studerade dem noga. Bestämde mig för en rå.

Då uppenbarade sig nästa fråga ska det vara med eller utan svål? Plockade runt och kollade både med och utan svål. Bestämde mig för en med svål. Borde vara klar nu men inte då. Vilket fabrikat skulle jag ta? ICA´s, Scan´s, Pigg Ham´s eller en av för mig okänt fabrikat?
Dom var många att lyfta, vända på och studera vikt och annat. Till slut bestämde jag mig för en Pigg Ham med svål och en vikt som passade mig.

Nu först blev jag medveten om omgivningen. Runt omkring mig och skinkorna stod en drös med tanter som liksom jag själv uppnått en övermogna åldern och bakom oss stod flera betydligt yngre damer och jag såg ett särskilt uttryck i deras ansikten.
Ett uttryck som jag väl kände till och mindes...

17 december 2008

Gamla tanter kan inte...

...lägga ägg” heter en bok som Mark Lewengood har givit ut. En bok med hopsamlade åsikter somsmå barn har. Någon borde ge ut en med titeln ”Gamla tanter ska inte...

...ha dammsugaren liggande framme för då snubblar dom på den, ramlar in i bokhyllan, drar i fallet med sig hyllan med alla CD-skivor som sprids över hela rumsgolvet.

...klättra upp på trappstegar och sen vid nergången tro att man står på en köksstol. Klivet ner får oanade konsekvenser, då det nedanför stegen står en hink med vatten avsedd för vaskning av golv. Ja ja med denna teknik så blir det vaskat.

...inte sätta in en plåt med bullar avsedda att gräddas och sen under tiden ägna sig åt att pyssla med framtagande av diverse julpynt, resultatet blir kolbullar vilket inte var avsikten.

Ja, ett nedtecknande av alla fadäser i mitt liv kan bli en diger lunta. Det är inte bara nu på ålderns höst det inträffar saker i mitt liv som inte borde inträffa. Jag har av mina saliga föräldrar misstänkts under hela min uppväxttid varit en virvelvind med resultat av hjärnskakning, (sviterna sitter nog i) sönderklämt knä, dito fingrar för att nu inte tala om alla skrubbsår på diverse ställen av kroppen.

Fall från trappstege var inte första gången. Tidigare hade jag en av modell låg, med enbart två trappsteg och konstruerad så att man från översta delen hade fritt fall åt alla håll. Detta skedde också vid ett tillfälle med resultat av bräckt sidben och en hel del blåmärken.

Min storebror som är en rediger karl och utbildad svetsare han svetsade ihop en annan stege åt mig (för säkerhetens skull en till vår då levande moder också). Den blev dels högre, dels försedd längst upp med en bygel vilket gör det omöjligt att stiga ner på fel sida. Men man kan ju glömma vad man står på...

Någon större idé att sätta mig i en gungstol i tron att inget ska hända hjälper nog inte. Gungstolen kan välta!

13 december 2008

Det snöar!

Den är här nu igen, vintern. I går morse var byn insvept i ett snötäcke igen.
Undrar om vi får behålla det den här gången? Visserligen blir min kompis putt på mig för att jag jublar över snön men har man under en dryg 40-årstid levt med enbart slask, blask och sotsvart snö däruppe i huvudstadsregionen så har man rätt att jubla tycker jag! Ren vit snö som ligger helt orörd när man blickar ut över nejden är en underbar syn. Min glädje delas av min fyrtassade sambo som livligt och glatt hoppar omkring och försöker fånga snöflingorna som dalar ner. Kanske minns han sin första naturupplevelse utomhus. Då i januari/februari 2006 då var det snö härnere.

Den här veckan har varit full av aktiviteter här. Julstädning, Lussekatts-& kakbak har varvats med Nobelfest, Bondejakt och Mord. Ja, inte här i lilla lugna Ekhult förstås utan på TV. Städning och kaffebröds-tillverkning har förstås begåtts här men inte resten. Nu har han, bonden Magnus bestämt sig för ”våran” Emma så nu väntar jag med spänning att få se om ryktet om förestående bröllop innefattar även Emma! Och tänk att sitta här hemma i Småland och med ögonen vara med på både prisutdelning, bankett och flärd och glitter på Nobelfesten. Och dessutom på bästa åskådarplats.
Sist men inte minst detta med Mord! Så särskilt mordisk är jag inte till min natur men jag har mina högtidsstunder framför TV:n när sådant sker. Inte i verkligheten men på film.

Fjärran från denna blodsdrypande sida av mig så har jag en längtan nu när snön har kommit och det är att än en gång i livet får göra en Snöängel! OM, jag säger bara OM, jag nu bestämmer mig för verkställande av denna dröm så får det nog ske någon natt när ”alla sova i enslig gård”.
Det är nog annars stor risk att jag blir omhändertagen och förklarad som allvarligt sjuk eller så kommer massmedia (Per B) för att ta bilder och leta efter valrossen som befunnit sig i Ekhult!
En kompis till mig påpekade och erinrade mig om svårigheten att ta sig upp igen utan att förstöra det man lyckas åstadkomma. DET är något att fundera över innan jag skrider till verket.

Nu stundar ett aktivt veckoslut här i byn. I dag är det ju dags för Lucia och i morgon ska detta firas i vårt Missionshus samtidigt som det är 3:dje Advent och då blir det mycket sång och annat av Tofteryds framtidshopp, barn-& ungdomarna. Ja även en och annan åldersdiger individ brukar också delta. Här hemma ska det bjudas på leverpastej åt en sambo som blir 3 år den dagen!
Har gjort honom en dag yngre i presentationen av oss men jag tror inte det har så stor betydelse i
hans värld. Men leverpastejen har det...

7 december 2008

Veckan som gått

Under veckan som just är på väg att ta slut har vintern rasat både in och ut i våra trakter. En underbar syn mötte mig när jag i tidig gryning i torsdags öppnade synorganen och blickade ut över byn. Vitt, vitt, vitt – allting var vitt.

Trädgrenar och buskar dignade under snö och ingen hade hunnit trampa på vare sig byvägen eller annorstädes. Men det var blötsnö upptäckte vi snart min hund och jag då en promenad var av nöden tvungen (för hunden). Nu var det vi som satte spår utmed dikesrenen och Arla-bilen satte spår utmed byvägen.

Denna torsdag var det meningen att Broder Hund, Schanuzerholmens Kovo, numera Truls Linnéus, skulle komma och vara hos oss men hans matte ringde och meddelade att dom satt insnöade däruppe i skogen. Där hade kommit ännu mera snö än här i byn. Men dom kom loss på fredagen i stället.

Han har det inte lätt den lille skogsmullehunden för nu har hans matte börjat skövla bort träden och skänker dom till Skillingaryd att hänga ljusslingor i under december och när han är här i byn har han bara dom där orangefärgade snöpinnarna att bevattna! Ska attan vara hund här i bygden...

Torsdag eftermiddag fick jag se en skymt av en grannfru och jag blev rent orolig att hon höll på att rosta efter höstens evinnerliga regnande men sen kom jag på att hon tillbringat ett par veckor på Kanarieöarna så det var nog därifrån färgen kom...

Nu finns risk för att jag glömmer bort denna Blogg ett tag för jag har fått låna en skiva och en lunta papper från Torp-inventering i Ekhult som gjordes i Maj 1995 så nu är jag fullt upptagen med att fördjupa mig i lite bygdehistoria, vilket jag hyser ett brinnande intresse för. Har alltid varit intresserade av människor, gamla byggnader och hur man bodde och levde förr.

2 december 2008

Suck och stön...

Undrar vad jag har insidan av huve´t till egentligen? Hela morgonen, sedan uppvaknandet strax efter 07.00, har jag gått omkring och funderat på vad det var jag skulle göra i dag.

Att det var något det fanns där innanför pannbenet men vad?

Det var nog brevlådan jag tänkt kolla eftersom jag inte gjorde det igår. Tog med mig hundarna och gick en promenad med dom, hämtade in all reklam men fortfarande arbetade det inne i roten.

Fixade kaffebryggaren, läste Nyheterna här på datorn och så för cirka en kvart sen kom jag på att jag skulle ju ha mitt lilla vita piller som är mitt livselexir. Började snurra runt och leta efter dosetten som alltid brukar ligga på köksbordet men som inte gjorde det.

DÅ!!!! ´Hände det som borde ha hänt redan vid uppstigandet, den där klumpen som helt tycks sakna substans och sentorin vaknade till liv och upplyste mig om att dosetten var gömd för att jag INTE skulle ta detta lilla piller nu på morgonen utan jag skulle i stället ha begivit mig åstad till Draculas Döttrar på Vårdcentralen för att därstädes ta blodprov för att kolla status av pillrets funktion! Där ska man vara mellan 08.00 och 09.00 om prov skola utföras.

Så nu får jag ta om ifrån början och sikta in mig på morgondagen!

Månne det börjar bli läge för en ny sorts piller...

29 november 2008

I söndags fick jag hem Saabens bagageutrymme...

Oj då kära nån då jag höll på att glömma bort veckans skvaller!
Och den här veckan har jag en rapport som gäller händelserna i Ekhult!

I söndags fick jag hem Saabens bagageutrymme och lite till med ved.
I tisdags fick jag hem en pall Loggs eller Värmebriketter eller pressad pellets, vad man nu vill kalla dessa tegelstensliknande tingestar.
I onsdags kom vårvädret tillbaka med flera stycken plusgrader och regn, så nu har ”by-äldsten” kunnat vingla omkring på sin cykel några dagar igen.

För övrigt har veckan bjudit på åsynen av fler människor än nämnda ”Byäldste” och mig själv inräknad. Således har jag vid flera tillfällen kunnat studera en av grannarnas framfart efter vägrenen med en halv skidutrustning det vill säga med enbart stavar, några mammor med små telningar på väg till Missionshuset där det bedrivs småbarnssammankomst.
Ack ja, redan o späd ålder får dom lära sig att livet består av sammanträden... förr hette det kafferep och var endast avsett för damer. Men det var före jämlikhetens tidevarv.

Dessutom träffade jag och hunden en liten bekant människovalp när vi var ute. Den valpen hade en för hunden mycket avhållen vän i släptåg så medan jag ägnade mig åt den lille charmgossen ägnade hunden hela sin uppmärksamhet på vagnföraren.
Förmodligen består denna av mig så uppmärksammade rörelse i byn på att jag hållit mig i köksregionen i flera dagar för att försöka åstadkomma något liknande storstädning och har då haft tillgång till fönster mot världen utanför huset eller så beror det på att människor blir mer synliga vid mildare väderlek.

För övrigt har jag varit fram på Samhället och fått till stånd en reducering av toppskiktet på kroppen det vill säga har fått en hårklippning utförd samt hjälpt till med ICA`s fortsatta överlevnad. Och i dag kom Schnauzerholmens Kovo, eller Truls som kallas utanför registreringsbeviset, hit till oss för att vara här några dagar så nu är här fullt hus. Att två dvärghundar kan ta lika stort utrymme som en hel armé är för mig en gåta. Helt plötsligt är det hund vart jag än vänder mig! Men trevligt har vi.

Och så är det dags för ett besök i Missionshuset för att fira en 1:a Adventsgudstjänst med efterföljande samvaro över en kopp kaffe med dopp.

Då passar jag på att önska er alla en trevlig början på december.

21 november 2008

Förgrömmade...

Efter att i veckan råkat få se en snutt av ett TV-program som visst heter ”Hemsöka hus” eller nå´t sånt så måste huset jag bor i vara ett sånt.

Nu tror jag ju inte för ett ögonblick på att det är husets föregående invånare som finns här och som hela tiden gömmer undan saker för mig.
I stället är jag helt säker på att det är det där feta, gråhåriga fruntimret som har flyttat in här som hela tiden ställer till problem för mig.
Länge har jag trott att det är bara när jag ställer mig framför spegeln för att se hur jag ser ut innan jag lämnar huset. Då dyker hon upp och ställer sig i vägen för mig! Dels är hon bredare, dels längre än vad jag är så hon döljer mig så jag ser inte en skymt av mig själv. Tur att jag minns ändå hur jag ser ut: smal om midjan, cendrefärgat hår och slät i hyn som en persika...

Nu har hon dessvärre börjat sno mina ägodelar också och sprida dom runt i huset och placera dom lite varstans där dom definitivt inte hör hemma. Mobiltelefonen kan jag hitta på de mest otänkbara ställen om hon nu inte burit tillbaka den ut i bilen, hundkopplet kan befinna sig precis varsom helst, det hittar jag inne på toan eller i TV-rummet eller så är det tillbakasatt på hunden!

Det som jag upptäckt att hon ägnat sig åt nu är att vara nere i källaren och rumstera om bland mina kartonger med julsaker! Jag var nere härom dagen för att ta upp kartonger med juldukar och gardiner för att ge dessa en översyn inför årets annalkande december med alla dess helgdagar. Inte har jag hittat den inte och jag som VET exakt var jag ställde den när jag plockade undan efter förra årets avslutade helger. Även sedan jag hade en vattenläcka och fick plocka undan alla kartonger ett tag så vet jag bestämt att jag ställde tillbaka alla precis där dom skulle stå...
Nåja, nu är jag inte den som ger upp i första taget så jag ska nog hitta rätt i kartongerna till sist.

Tänk att jag tror att det är hon som har snott mitt minne också! Som ser till att jag får göra extra vändor med bilen när jag glömmer bort hälften av de ärenden jag haft för avsikt att uträtta inne i Skillingaryd.

Nu ska jag gå ut i vinterkylan på dagens morgonpromenad med hunden. Det får jag göra utan hennes inblandning fast jag kan tycka att hon någon gång kunde göra något positivt också. Speciellt nu när det är minusgrader...

14 november 2008

Karlar som karlar

Eftersom det inte heller under denna vecka har hänt något här i Ekhult som ger eko i världen så får jag nog lämna den rapportering där hän. Det enda revolutionerande som inträffat är att vi fått nya sångböcker i Missionshuset men det förändrar inte världsbilden men gör det ännu trivsammare med flera ljuva toner att lyssna till när vi samlas där.

Nej jag tänkte istället att berätta om en iakttagelse och upptäckt jag gjort de senaste dagarna när det gäller hankön. Eftersom jag är änka och min tidigare hundtik ”flyttade” till hundhimlen, förmodligen för att komma närmare sin älskade husse, så tyckte jag det var läge att skaffa en ny hund och karl i huset så det fick bli en kombination i form av en hanhund.

Nu har jag upptäckt att likheten mellan honom och min salig husbonde är ganska slående. Ja inte utseendemässigt förstås, den ene betydligt mera päls än den andre men sättet att hantera vardagligheter på är ganska lika.

För att ta detta med det nöd-vändiga vätskeutsläppet till exempel. Oavsett om ställningen är stående på två eller tre ben så skvättes det helt okontrollerat även om siktet är inställt på ett visst föremål!

Och när jag av en eller annan anledning fick ett raseriutbrott och gormade och gick an så lyfte husbonden på ena ögonbrynet men fortsatte kolla aktiernas upp och/eller nedgång på text-TV utan att kommentera mitt utbrott.

Hunden lyfter ena örat men fortsätter att gnaga vidare på det tuggben eller torkade grisöra han för stunden gnager på. Inte heller han verkar bry sig det minsta om hur jag än ryter och går an!

Nu som då känner jag en viss frustration över denna likgiltighet...

7 november 2008

Rapport från Ekhult

Nu ska jag berätta vad som har hänt i byn under veckan som gått. Ingenting, absolut ingenting utöver det vanliga har inträffat. Här har inte förekommit något presidentval, ingen prinsromans som tagit slut och inga ensamma mammor eller bönder som söker partner. Så här har Hänt i Veckan och deras konkurrenter inget att hämta.

Dom där amatör- psykoanalytikerna däruppe i Stockholm som befarade att jag skulle drabbas av lappsjuka om jag flyttade skulle säkert skaka på sina huvuden om dom visste om ovanstående.

Efter att jag under drygt 40 hektiska år däruppe i sorlet, stimmet, kaoset, rusningstrafiken, trängseln och hetsen återvänder till min barndoms lugna bystillhet och gemenskap har dom svårt att förstå. Visserligen är inte detta min barndomsby men som det ser ut i Ekhult i dag så såg det ut där ”hemmavid” under min uppväxttid.

Bara detta att stiga ut på förstubron en tidig morgon och andas in den relativt rena luften, att under sommarmånaderna få känna doften från Linneryds bondens tjurar som är här på ”kollo”, uppleva naturens skiftningar under de fyra årstiderna är en stilla nåd att bedja om.

Nu kanske ni undrar hur det kom sig att jag flyttade hit. Sedan 1999 är jag medlem i en sajt på internet som heter SeniorNetSweden och som är en samlingsplats för människor från 55+ och uppåt. Där finns ett så kallar chattrum där vi är ett gäng ”grå pantar, jätteproppar Orvar, Köttberg” och vad vi mera kallas vi som nått mogen ålder, samlas varje kväll för att umgås en stund.

Här har byggts upp ett enormt nätverk och här hittade jag min kompis som bor här i byn. Detta kontaktnät medförde att jag företog vad jag kallar för chatt-turné genom landet. Hälsat på chattkompisar från Blekinge i söder till Ångermanland i norr. Då drabbade jag även den här bygden och gjorde så varje sommar fram till 2006 då jag kom hit för gott. Att min kompis förmedlade en kontakt mellan mig och uppfödarna till min hund har också en bidragande orsak. Så när min kompis numera presenterar mig så säger hon att ”hon kommer från internet”.

Nu ska jag gå ut med hunden så han får vattna de orange/vitfärgade pinnarna som placerats ut efter dikesrenarna här. Sådana har jag inte sett sedan jag på 60-talet lämnade min barndomsby. I Stockholm behövdes inga sådana för inne i stan fanns inga dikesrenar och ute i förorterna markerades dikena av alla de bilar som överraskades varje år av att det blev vinter.

Var rädda om er alla ni därute.

1 november 2008

Hallå där!

Nu kommer jag hit för att representera Tofteryds pärla, den lilla byn Ekhult!

Hit kom jag och lasse 1 juli 2006. Denne lasse var ingen mindre än flyttlasse(t) är man dalkulla så är man och då utesluter man sista bokstaven i de flesta ord eller också lägger man till ett extra!

Med mig och bohaget följde också min fyrtassade sambo, Scahnauzerholmens Mufaza som till vardags kallas Moffe.
Han återvände hit till byn efter några av sina första månader i Järfälla utanför Stockholm. Han föddes nämligen i ett av grannhusen den 15 december 2005.
Här har vi huserat sedan dess och trivs alldeles förunderligt väl med tillvaron.

Efter 2,5 år har jag funnit mig väl tillrätta med denna underbara bygd, människorna och naturen. Att jag sen bor granne med en f.d. kommunalordförande tar jag med jämnmod då han och hans lagvigda trakterar mig med surströmming vilket inte gör trivseln sämre!

Den här Bloggen har jag för avsikt att besöka en gång per vecka och skvallra lite om vad som händer och sker i den här delen av världen.

Vid närmare eftertanke får jag nog skriva om andra saker annars blir det nog mest blanka rader...

Ha en bra start på november och var rädda om er!